Enprocentsmålet

Enprocentsmålet var ett kvantitativt mål för den svenska biståndspolitiken som övergavs 2022 av regeringen Kristersson. FN rekommenderar att 0,7 av bruttonationalinkomsten (BNI) ska avsättas till bistånd på lång sikt. Sverige är ett av få länder som historiskt har en ambition att uppnå detta, även om det tidvis har ifrågasatts i den politiska debatten. FN införde procentmålet 1970 via generalförsamlingen.

Tre länder, Norge, Sverige och Luxemburg, har haft världens högsta statsfinansierade bistånd per bruttonationalinkomst, samtliga kring 1 procent av BNI, och också högst bistånd per capita. Vad gäller europeiska länder uppfyller ytterligare fyra, Danmark, Nederländerna, Storbritannien och Tyskland, FN:s mål om minst 0,7 procent av BNI i bistånd (2020).[1]

De första åren på 2000-talet var det svenska statliga biståndet lägre än målet flera år i följd, men sedan 2006 har det årligen avsatts 1 % i statsbudgeten även om utfallet har varierat mellan 0,93 % och 1,12 % enligt OECD:s biståndskommitté DAC.[2]

Se även

Källor

  1. ^ ”Official Development Assistance: Council approves the Annual Report to the European Council on EU Development Aid Targets” (på engelska). www.consilium.europa.eu. 14 juni 2021. https://www.consilium.europa.eu/en/press/press-releases/2021/06/14/official-development-assistance-council-approves-the-annual-report-to-the-european-council-on-eu-development-aid-targets/. Läst 30 juni 2022. 
  2. ^ ”Sveriges biståndsbudget under 2000-talet”. Utrikesdepartementet, Regeringskansliet. Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. https://archive.is/20120525152914/http://www.sweden.gov.se/sb/d/12432/a/136913. Läst 28 maj 2011. 

Externa länkar

  • http://www.dn.se/debatt/slopa-enprocentsmalet-for-svenskt-bistand
  • Ann-Marie Ekengren and Norbert Götz. “The One Per Cent Country: Sweden’s Internalisation of the Aid Norm.” Saints and Sinners: Official Development Aid and its Dynamics in a Historical and Comparative Perspective. Thorsten Borring Olesen, Helge Ø. Pharo, and Kristian Paaskesen (eds). Oslo: Akademika, 2013. 21–49.